6 November 2018

”Att vara chef – kanske mitt livs svåraste roll”

”Att vara chef – kanske mitt livs svåraste roll”

Hon är mitt uppe i teaterföreställningen Ett dockhem 2 där hon spelar Nora. Samtidigt regisserar hon Mia Skäringers föreställning som i dagarna startat sin höstturné. Helena Bergström har sedan hon själv blev chef för 15 år sedan fått lära sig att snabbt kunna pendla mellan rollerna att ledas och leda. På EGN:s ledarevent LIKE A BOSS berättade hon för fullsatt publik om sina ledarerfarenheter - och den ledaregenskap hon själv ser till att aldrig kompromissa med.

Även om Helena Bergström växte upp i en teaterfamilj var hon först övertygad om att skådespeleriet inte var något för henne. Det blev en lärare under utbytesåret i Mississippi i ämnet ”Speech” som fick henne att ändra sig. Så småningom följde 20 år som teater- och filmskådespelare, innan Helena valde att kliva ut i ledarskap och debutera som långfilmsregissör. Även i det valet kom uppbackningen från en annan ledare, denna gång Waldemar ”Walle” Bergendahl, en legendar inom svensk filmhistoria:

- När tänker du börja regissera? frågade Walle mig när vi jobbade tillsammans för första gången. Jag var självkritisk och van vid att behöva stå på mig i en mansdominerad värld, så jag trodde att han egentligen uttryckte att jag var en dålig skådis. Walle blev så småningom min mentor och en anledning till att jag tog klivet ut i ledarskap, berättar Helena.

Den förlösande faktorn kom en dag när Helena satt på en läsning av en film om en misshandlad kvinna. Helena berättar att känslorna växte allteftersom hon satt där. Plötsligt kunde hon inte bärga sig utan utbrast ”men vad vill ni berätta med det här? Tänk om jag vore en misshandlad kvinna och ser detta! Hur tar ni ansvar för det ni berättar?" Sagt och gjort, det slutade med att Helena gick hem och började skriva Se upp för dårarna, som blev hennes första långfilm.

Vilka fördelar ser du själv med att ha jobbat framför kameran nu när du är chef över tidigare kollegor?
Det är en stor resurs att jag vet vad jag som regissör utsätter skådespelarna för. Ibland behöver jag driva på hårt för att nå målet med produktionen, men då vet jag också hur tufft det är för alla involverade, och vikten av att jag tar hand om dem efteråt.
Det har också blivit väldigt tydligt att se hur individuellt jag behöver leda och här har jag faktiskt haft stor nytta av mitt ledarskap i hästvärlden. En hästkännare ser självklarheten i att varje häst behöver handskas utifrån det specifika lynnet och det har hjälpt mig att lyckas i att överkomma många hinder. Man behöver vara en slags mänsklig seismograf för att lyckas som regissör.

Hur svårt har det varit att gå från att ledas till att leda?
Jag ser i efterhand att jag hade emot mig att folk trodde att de kände mig utifrån att de var bekanta med mig i rollen som skådespelare. Det blev en tuff uppförsbacke att bli tagen på allvar i en ledarroll som regissör, där jag om och om igen behövde försvara och bevisa mig som ledare. Under mina första år som chef blev jag ibland kallad kvinnliga skällsord efter att jag hade behövt ”visa med hela handen”. Ibland himlades det med ögonen och det kunde bli som en liten fördröjning efter att jag sagt vad vissa personer skulle göra tills att de verkligen utförde det. Numera är jag oerhört noggrann med sammansättningen av mitt team och skräddarsyr vilka jag arbetar med.

Vad kompromissar du inte med som chef?
Att vara människa mitt i allt detta. Först och främst människa, därefter ledare. Med tanke på hur min bransch fortfarande ser ut har jag även fått kämpa för att inte främst ses som en kvinnlig arbetsledare, utan en arbetsledare. Det är så oerhört viktigt att vi värderas utifrån hur vi är som människor och inte främst kön.
Vad gäller mitt uppdrag att berätta en story, kan jag inte kompromissa med visionen jag har. Vi är många involverade i en produktion och jag behöver lyckas att få med alla i det större syftet och inte låta andra göra sina egna versioner av visionen, annars faller den större berättelsen sönder. Det läskiga med teater är att hur tydlig min vision än är, ligger berättelsen inför publiken helt i mina medarbetares händer. Jag minns ett tillfälle när skådespelarna avvek så långt från visionen att jag till slut låste in mig på toaletten för att spela på mobilen. Det gjorde helt enkelt för ont att se min vision dö på scen.

Hur beskriver du dig som chef?
Jämfört med chefer i många andra branscher behöver jag som regissör ofta vara inne och peta i detaljer och blir därmed lätt en ”jobbig” chef. Jag har fått jobba mycket med mitt tålamod och eldiga temperament och har medvetet tränat på att inte ta saker personligt och att våga hålla fast vid mitt eget omdöme.

Ernst-Hugo Järegård sa till mig, ”Helena om du lyssnar för mycket på vad andra tycker, kommer du inte att våga göra det du egentligen vill.” Det har blivit något av ett motto. Jag ser mig som omhändertagande men samtidigt bestämd och tydlig. Jag avskyr faktiskt chefer som inte vågar ta beslut, så jag bestämde mig därför tidigt för att våga fatta beslut, även om det till och med blir fel ibland – för oftast går de att korrigera i efterhand.

Varför trivs du så bra i chefsrollen?
Det gör mig lycklig att få tänka hela tankar. Som regissör får jag ta ansvar för helheten – jag brinner så för att berätta! Jag vill nå ut att berätta stories. Som skådespelerska står jag för en liten tårtbit, men som regissör får jag baka hela tårtan.
Visst var det hisnande att inse vilken makt som kom i och med mitt ledarskap men också ansvaret. Det som hela tiden har lockat mig är arbetet med helheten och att få uttrycka mig genom andra utan att ständigt vara den som exponeras.

Föreläsningen hölls under LIKE A BOSS-eventet som anordnades av EGN, Sveriges största chefsnätverk. Önskar du utvidga ditt professionella nätverk och få nya kompetenta bollplank? Kontakta Ida Grandin på 070-260 4616 eller ida.grandin@egn.se

Följ oss på sociala medier